Fri Invandring och Öppna Gränser

Förespråkare av bibehållen eller generösare invandringspolitik blir ofta anklagade för att vilja ha fri invandring och öppna gränser. Ryggradsreflexen för många, inklusive undertecknad, är att snabbt förneka den åsiktspålagan. Jag tror att det är problematiskt att hamna på defensiven i de här frågorna.

(källa: https://en.wikipedia.org/wiki/European_migrant_crisis)

Jag skulle vilja vända på hela resonemanget. I en ideal värld skulle både fri invandring och öppna gränser vara något helt igenom positivt. Men eftersom världen inte är ideal så är vi tvungna att inskränka människors möjlighet att resa och migrera över landsgränser. För att kunna bekämpa organiserad internationell brottslighet krävs ett starkt gränsskydd. Den enorma globala ojämlikheten gör att västerländska välfärdsstater inte klarar av att absorbera ett obegränsat antal fattiga migranter med låg eller ingen utbildning. Detta samtidigt som de rent tekniska och praktiska förutsättningarna för migration aldrig har varit bättre vilket dagens stora migrationsvågor till exv EU vittnar tydligt om.

Den stora politiska migrationsfrågan i västvärlden borde handla om huruvida vi vill försöka ge dessa människor möjligheten att migrera till våra länder?
Är vi beredda att reformera och anpassa våra välfärdssystem efter de nya demografiska förutsättningarna?

Är vi beredda att tackla de etnoreligiösa kulturkrockar som uppstår map exv jämställdhet och kvinnors rättigheter?
Är vi beredda att hantera problem som segregation och utanförskap med påföljande hög risk för organiserad brottslighet och gängkriminalitet?

Jag anser att vi borde vara det. Varför? För att priset vi är tvungna att betala är förhållandevis litet jämfört med den betydelse det har för dem som vill bli en del av våra länder.

Att kategoriskt avvisa den här typen av resonemang kring dessa frågor som naiva eller genuint farliga och etikettera dem som "fri invandring" eller "öppna gränser" för att slippa stå upp för att man inte värderar dessa människors fri- och rättigheter särskilt högt är minst sagt oerhört sorgligt.

Vi kan inte hjälpa alla

Det är framförallt två resonemang (kanske också de absolut vanligaste) bland förespråkare av en stram (asyl-)invandringspolitik som inte riktigt håller vid en närmare granskning.

1. Det första handlar om att Sverige inte hinner integrera människor i den takt de kommer hit. Ett exempel som ofta används är den ökande gängkriminaliteten som en direkt konsekvens av det utbredda utanförskapet orsakat av misslyckad integration. Problemet i resonemanget är att man, som så ofta görs, låter en stor brokig grupp individer bära ansvaret för vad några få gör. Förhållandet mellan antalet kriminella man försöker komma åt och antalet helt oskyldiga som drabbas av en stram invandringspolitik är helt uppåt väggarna obalanserat. Resonemanget saknar helt enkelt rim och reson. Det finns många fler exempel som används men den gemensamma nämnaren är uteslutande densamma, många ska drabbas för vad några få gör.
2. Det andra handlar om volymer. Resonemanget går ungefär så här. Totalt befinner sig ca sjuttio miljoner människor på flykt just nu. Kan Sverige ta emot alla? De flesta, inkl. undertecknad, kan hålla med om att det vore orimligt att lilla Sverige skulle kunna ta emot så många. Ok, så det finns en övre gräns? Vem bestämmer var den grãnsen går? Är tio miljoner rimligt, en miljon, hundra tusen, tio tusen, tusen, eller kanske noll? Det här är vad jag brukar kalla "vi kan inte hjälpa alla"-resonemanget. Slutknorren brukar allt som oftast vara att peka på hur få invandrare andra länder i vår omgivning tar emot. Problemet med det här resonemanget är att det bygger på en fråga utan något egentligt objektivt svar. Hur många är rimligt att hjälpa? Det självklara svaret torde ju vara så många som möjligt. Hur vet vi vad som är möjligt? Ja, Sverige har inte kollapsat än så vi är nog ganska långt från möjlighetens gräns fortfarande, även inräknat hösten 2015. När det gäller andra länders ageranden så kan vi bara utöva påtryckningar, exv genom EU, för att vi ska dela på bördan. Men att frånsäga sig vårt ansvar med argumentet att andra minsann inte heller hjälper till håller helt enkelt inte.