Fri Invandring och Öppna Gränser

Förespråkare av bibehållen eller generösare invandringspolitik blir ofta anklagade för att vilja ha fri invandring och öppna gränser. Ryggradsreflexen för många, inklusive undertecknad, är att snabbt förneka den åsiktspålagan. Jag tror att det är problematiskt att hamna på defensiven i de här frågorna.

(källa: https://en.wikipedia.org/wiki/European_migrant_crisis)

Jag skulle vilja vända på hela resonemanget. I en ideal värld skulle både fri invandring och öppna gränser vara något helt igenom positivt. Men eftersom världen inte är ideal så är vi tvungna att inskränka människors möjlighet att resa och migrera över landsgränser. För att kunna bekämpa organiserad internationell brottslighet krävs ett starkt gränsskydd. Den enorma globala ojämlikheten gör att västerländska välfärdsstater inte klarar av att absorbera ett obegränsat antal fattiga migranter med låg eller ingen utbildning. Detta samtidigt som de rent tekniska och praktiska förutsättningarna för migration aldrig har varit bättre vilket dagens stora migrationsvågor till exv EU vittnar tydligt om.

Den stora politiska migrationsfrågan i västvärlden borde handla om huruvida vi vill försöka ge dessa människor möjligheten att migrera till våra länder?
Är vi beredda att reformera och anpassa våra välfärdssystem efter de nya demografiska förutsättningarna?

Är vi beredda att tackla de etnoreligiösa kulturkrockar som uppstår map exv jämställdhet och kvinnors rättigheter?
Är vi beredda att hantera problem som segregation och utanförskap med påföljande hög risk för organiserad brottslighet och gängkriminalitet?

Jag anser att vi borde vara det. Varför? För att priset vi är tvungna att betala är förhållandevis litet jämfört med den betydelse det har för dem som vill bli en del av våra länder.

Att kategoriskt avvisa den här typen av resonemang kring dessa frågor som naiva eller genuint farliga och etikettera dem som "fri invandring" eller "öppna gränser" för att slippa stå upp för att man inte värderar dessa människors fri- och rättigheter särskilt högt är minst sagt oerhört sorgligt.

Vi kan inte hjälpa alla

Det är framförallt två resonemang (kanske också de absolut vanligaste) bland förespråkare av en stram (asyl-)invandringspolitik som inte riktigt håller vid en närmare granskning.

1. Det första handlar om att Sverige inte hinner integrera människor i den takt de kommer hit. Ett exempel som ofta används är den ökande gängkriminaliteten som en direkt konsekvens av det utbredda utanförskapet orsakat av misslyckad integration. Problemet i resonemanget är att man, som så ofta görs, låter en stor brokig grupp individer bära ansvaret för vad några få gör. Förhållandet mellan antalet kriminella man försöker komma åt och antalet helt oskyldiga som drabbas av en stram invandringspolitik är helt uppåt väggarna obalanserat. Resonemanget saknar helt enkelt rim och reson. Det finns många fler exempel som används men den gemensamma nämnaren är uteslutande densamma, många ska drabbas för vad några få gör.
2. Det andra handlar om volymer. Resonemanget går ungefär så här. Totalt befinner sig ca sjuttio miljoner människor på flykt just nu. Kan Sverige ta emot alla? De flesta, inkl. undertecknad, kan hålla med om att det vore orimligt att lilla Sverige skulle kunna ta emot så många. Ok, så det finns en övre gräns? Vem bestämmer var den grãnsen går? Är tio miljoner rimligt, en miljon, hundra tusen, tio tusen, tusen, eller kanske noll? Det här är vad jag brukar kalla "vi kan inte hjälpa alla"-resonemanget. Slutknorren brukar allt som oftast vara att peka på hur få invandrare andra länder i vår omgivning tar emot. Problemet med det här resonemanget är att det bygger på en fråga utan något egentligt objektivt svar. Hur många är rimligt att hjälpa? Det självklara svaret torde ju vara så många som möjligt. Hur vet vi vad som är möjligt? Ja, Sverige har inte kollapsat än så vi är nog ganska långt från möjlighetens gräns fortfarande, även inräknat hösten 2015. När det gäller andra länders ageranden så kan vi bara utöva påtryckningar, exv genom EU, för att vi ska dela på bördan. Men att frånsäga sig vårt ansvar med argumentet att andra minsann inte heller hjälper till håller helt enkelt inte. 

Vad är rasism?

Ibland kan jag tycka att rasismanklagelser slängs runt lite väl lättvindigt. Många kallar exempelvis kategoriskt Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti. Merriam-Webster definierar racism som:

a belief that race is the primary determinant of human traits and capacities and that racial differences produce an inherent superiority of a particular race

Enligt den strikta definitionen på rasism skulle nog jag åtminstone tycka att inte ens de mest hårdnackade Sverigedemokraterna kvalificerar in, än mindre partiet i sig självt.

Men det är inte så enkelt att avfärda anklagelsen heller. Det man egentligen menar är kulturrasism, eller kulturism. Oxford English Dictionary definierar culturism som:

Belief in the relative superiority or inferiority of certain cultures; discrimination or prejudice based on assumptions about culture.

Denna stämmer betydligt bättre in på det Sverigedemokraterna står för. Lägger man dessutom på etnoreligiös grund till resonemanget så landar man ganska snart mitt i prick där skon klämmer som mest. Den svenska eller västerländska kulturen betraktas helt enkelt som bättre än mellanöstern / nordafrikansk kultur. Islam är en sämre religion än exempelvis kristendomen eller judendomen.

Den fällan många som vill bemöta den här typen av idéer ramlar i är att försöka påvisa att de här kulturerna och/eller religionerna inte alls är sämre eller farligare. Visst, en hel del av dessa etnoreligiösa kulturrasister kommer att försöka promota och vinkla bilden så att den maximerar konfirmationen av deras egen uppfattning. Där kan det absolut vara på sin plats att korrigera rena faktafel och vinklingar. Problemet är dock att så fort man ger sig in i den här typen av polemik så är slaget till viss del redan förlorat. Det man underförstått bekräftar är att det faktiskt ska ha någon som helst betydelse för hur vi behandlar våra medmänniskor, eller vilka rättigheter de ska ha.

Låt oss titta på ett övertydligt och helt fiktivt rasistiskt exempel. Anta att vi genomförde rasbiologiska intelligensstudier och resultatet visade att vita människor är mer intelligenta än svarta. Vad skulle det betyda och hur skulle vi använda den kunskapen i våra politiska samhällsbyggen? I min värld är den tanken svindlande obehaglig. Inte kunskapen om skillnaden i sig utan hur vi skulle kunna tänkas använda den kunskapen. Vilka nackdelar svarta skulle få dras med?

När det kommer till kulturella och etnoreligiösa skillnader så gäller samma princip. Exempel: Är muslimska unga män från Mellanöstern och Nordafrika mer väldtäktsbenägna än Svenska eller Europeiska unga män? Följande är helt fiktiva siffror. Anta att vi skulle kunna påvisa att 1 på 10000 av Svenska män och 1 på 1000 av muslimska män från Mellanöstern och Nordafrika med stor sannolikhet skulle genomföra en överfallsvåldtäkt om rätt tillfälle gavs. Kunskapen om skillnader i det här avseendet kan vara oerhört viktigt i brottsförebyggande och -bekämpande insatser men i övriga avseenden ska den inte spela någon som helst roll. Om man fortsatt ger sig in i en sådan diskussion för att försöka påvisa att en sådan skillnad inte finns så har man redan till viss del medgett att det borde spela någon roll om skillnaden fanns. Hur kan vi i övrigt tänkas använda en sådan här kunskap. Vilka nackdelar skulle muslimska unga män från Mellanöstern och Nordafrika behöva dras med. Exempelvis svårare att migrera till och få uppehållstillstånd i Sverige. Varför ska 999 av 1000 behöva drabbas?

Lustigt nog är det ofta samma intellektuella personer som exv angriper smetandet av män baserat på toxic masculinity som är de som starkast argumenterar för att använda sådan här kunskap för att begränsa dessa muslimska mäns möjligheter. Med grundtesen att "inte alla män..." och varför ska jag känna skuld för eller hållas skyldig för något andra män gör etc.

Men tänk på våldtäktsoffrena är det någon som utbrister. Om det är så att muslimska män från Mellanöstern och Nordafrika, i större utsträckning än andra män, angriper kvinnor, varför släppa in dem i Sverige och utsätta svenska kvinnor för det? Tänk om det är din dotter, syster, flickvän, etc. som drabbas?
Det är här det blir riktigt obehagligt. Vi borde givetvis försöka få ner antalet våldtäkter till 0 i Sverige. Frågan är, är vi beredda att göra vad som helst som krävs för att få ner dem?
24/7 övervakning och totalt utegångsförbud för alla män. Operera in en paralysator i alla män som kvinnor kan utnyttja när helst de känner sig hotade. Jag tror ingen är beredd att göra vad som helst för att få ner antalet väldtäkter. Framförallt inte saker som kraftigt skulle inskränka de egna fri- och rättigheterna. Men vänta nu, tänk om det är din dotter, syster, flickvän, etc. som drabbas? Skulle det vara värt att inskränka dina egna fri- och rättigheterna kraftigt då? Jag tror fortfarande att de flesta ändå hade svarat nej på de inskränkningar som skulle ha krävts.

Här skiner det så tydligt igenom att fri- och rättigheter värderas olika beroende på vems fri- och rättigheter man pratar om. Man värdera helt enkelt människor olika. Och det i sig är en form av rasism eller kulturism. Man tycker det är rimligt att offra 999 helt oskyldiga muslimska män från Mellanöstern och Nordafrika för att bli av med 1 potentiell våldtäktsman. Och grundanledningen till att man är beredd att göra det är för att man själv inte är en muslimska man från Mellanöstern eller Nordafrika och därför inte riskerar att bli en av dem som offras.