Höstens val den 9 september har mer än en gång benämnts som ett ödesval. Jag vet inte om jag är beredd att hålla med fullt ut i den benämningen. Visst, den offentliga debatten har kommit att bli väldigt polariserad. Inte bara för att nästan en femtedel, eller kanske ännu fler, av väljarna kommer att rösta på ett parti som ingen av de övriga partierna är särskilt sugna på att samarbeta med, utan även på någon sorts metanivå där partierna både sinsemellan inom och över de gängse blocken beskyller den andra för att vara beredd att ge inflytande åt det partiet för att på så sätt tillskansa sig makten att regera. Den ena anklagelsen värre än den andra. Jag tror dock inte att något parti efter valet är särskilt sugna på den idén. Dels skulle det avsevärt skada det egna partiet på sikt men även ge upphov till alla möjliga oheliga allianser att bildas som en motreaktion mot detta otyg.
Det kommer med största sannolikhet att finnas en majoritet i riksdagen efter valdagen som är beredd att samarbeta för att inte SD ska kunna påverka migrationspolitiken eller damma av en assimileringsidé från en svunnen tid då vi inte visste bättre.
För min egen del är höstens val det enklaste någonsin. Att rösta på något av de borgerliga partierna har alltid varit en självklarhet för mig. Det parti som starkast stått emot den populistiska invandringsfientliga idén är utan tvekan Centerpartiet. Detta visades för mig allra tydligast då Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen släppte igenom den lag som stoppade de helt vidriga utvisningar av barn och ungdomar som hunnit bli vuxna i Sverige under tiden de väntat på att få sina asylskäl prövade. För mig var det helt horribelt och att lagrådet resonerar fyrkantigt i frågan hjälper ju inte heller saken. Med den logiken så skulle vi ju kunna neka alla ensamkommande barn asylskäl i Sverige. Det är ju bara att vänta med att behandla deras ärende tills de fyllt 18.
En annan sak som gör att mitt förtroende för Annie Lööf är så stort är hur hon lyckats hålla fast vid sin värdegrund och följa sitt inre kompass. Till syvende och sist är det det som verkar ha fällt avgörandena i de viktiga frågorna, som exempelvis när det handlar om de 9000 afganska gymnasieungdomarna. På ett mer ideologiskt plan cementerar detta youtube klipp mitt förtroende för henne ordentligt. Det används ofta emot henne för att klassificera henne som extremist som står för fri invandring. Det de flesta missar är att hon pratar om en värdegrund och inte sakpolitik. När jag tittar på klippet får det mig osökt att tänka på Hassans busring i P3 “10000 tyska bögar”. För den som inte ser den komiska kopplingen så motsvaras Annie Lööfs 30 miljoner av när kvinnan i andra änden uppgivet utbrister “det får fast komma 100000”.
Det är ju trots allt det det handlar om. Inte om hur stor andel av gruppvåldtäkter som utförs av män med invandrarbakgrund, gängkriminalitet i förorterna, hedersrelaterad brottslighet, utanförskap, m.m. Dessa är ju problem och utmaningar vi måste tackla men det är en annan fråga. På samma sätt som vi inte löser problem i åldringsvården med att minska antalet åldringar.
Det handlar om en strävan efter människors fri- och rättigheter. Jag undrar hur de som motsätter sig denna strävan själv skulle resonera ifall de, eller någon till dem närstående, skulle bli försatta i en situation där deras rätt att bo i Sverige ifrågasätts. Då tror jag det snabbt skulle bli annat ljud i skällan.
Om jag har rätten att vara här, hur kan jag då på fullaste allvar anse att någon annan inte ska ha samma rätt. På vilken grundval vilar mina värderingar då? Födslorätten? Vi lever inte på medeltiden längre. Det finns tillräckligt med orättvisor i vår värld och vi kan knappast rätta till dem alla, men det i sig är inget giltigt argument för att vi aktivt ska göra det värre.
