Fri Invandring och Öppna Gränser

Förespråkare av bibehållen eller generösare invandringspolitik blir ofta anklagade för att vilja ha fri invandring och öppna gränser. Ryggradsreflexen för många, inklusive undertecknad, är att snabbt förneka den åsiktspålagan. Jag tror att det är problematiskt att hamna på defensiven i de här frågorna.

(källa: https://en.wikipedia.org/wiki/European_migrant_crisis)

Jag skulle vilja vända på hela resonemanget. I en ideal värld skulle både fri invandring och öppna gränser vara något helt igenom positivt. Men eftersom världen inte är ideal så är vi tvungna att inskränka människors möjlighet att resa och migrera över landsgränser. För att kunna bekämpa organiserad internationell brottslighet krävs ett starkt gränsskydd. Den enorma globala ojämlikheten gör att västerländska välfärdsstater inte klarar av att absorbera ett obegränsat antal fattiga migranter med låg eller ingen utbildning. Detta samtidigt som de rent tekniska och praktiska förutsättningarna för migration aldrig har varit bättre vilket dagens stora migrationsvågor till exv EU vittnar tydligt om.

Den stora politiska migrationsfrågan i västvärlden borde handla om huruvida vi vill försöka ge dessa människor möjligheten att migrera till våra länder?
Är vi beredda att reformera och anpassa våra välfärdssystem efter de nya demografiska förutsättningarna?

Är vi beredda att tackla de etnoreligiösa kulturkrockar som uppstår map exv jämställdhet och kvinnors rättigheter?
Är vi beredda att hantera problem som segregation och utanförskap med påföljande hög risk för organiserad brottslighet och gängkriminalitet?

Jag anser att vi borde vara det. Varför? För att priset vi är tvungna att betala är förhållandevis litet jämfört med den betydelse det har för dem som vill bli en del av våra länder.

Att kategoriskt avvisa den här typen av resonemang kring dessa frågor som naiva eller genuint farliga och etikettera dem som "fri invandring" eller "öppna gränser" för att slippa stå upp för att man inte värderar dessa människors fri- och rättigheter särskilt högt är minst sagt oerhört sorgligt.

Vi kan inte hjälpa alla

Det är framförallt två resonemang (kanske också de absolut vanligaste) bland förespråkare av en stram (asyl-)invandringspolitik som inte riktigt håller vid en närmare granskning.

1. Det första handlar om att Sverige inte hinner integrera människor i den takt de kommer hit. Ett exempel som ofta används är den ökande gängkriminaliteten som en direkt konsekvens av det utbredda utanförskapet orsakat av misslyckad integration. Problemet i resonemanget är att man, som så ofta görs, låter en stor brokig grupp individer bära ansvaret för vad några få gör. Förhållandet mellan antalet kriminella man försöker komma åt och antalet helt oskyldiga som drabbas av en stram invandringspolitik är helt uppåt väggarna obalanserat. Resonemanget saknar helt enkelt rim och reson. Det finns många fler exempel som används men den gemensamma nämnaren är uteslutande densamma, många ska drabbas för vad några få gör.
2. Det andra handlar om volymer. Resonemanget går ungefär så här. Totalt befinner sig ca sjuttio miljoner människor på flykt just nu. Kan Sverige ta emot alla? De flesta, inkl. undertecknad, kan hålla med om att det vore orimligt att lilla Sverige skulle kunna ta emot så många. Ok, så det finns en övre gräns? Vem bestämmer var den grãnsen går? Är tio miljoner rimligt, en miljon, hundra tusen, tio tusen, tusen, eller kanske noll? Det här är vad jag brukar kalla "vi kan inte hjälpa alla"-resonemanget. Slutknorren brukar allt som oftast vara att peka på hur få invandrare andra länder i vår omgivning tar emot. Problemet med det här resonemanget är att det bygger på en fråga utan något egentligt objektivt svar. Hur många är rimligt att hjälpa? Det självklara svaret torde ju vara så många som möjligt. Hur vet vi vad som är möjligt? Ja, Sverige har inte kollapsat än så vi är nog ganska långt från möjlighetens gräns fortfarande, även inräknat hösten 2015. När det gäller andra länders ageranden så kan vi bara utöva påtryckningar, exv genom EU, för att vi ska dela på bördan. Men att frånsäga sig vårt ansvar med argumentet att andra minsann inte heller hjälper till håller helt enkelt inte. 

Vad är rasism?

Ibland kan jag tycka att rasismanklagelser slängs runt lite väl lättvindigt. Många kallar exempelvis kategoriskt Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti. Merriam-Webster definierar racism som:

a belief that race is the primary determinant of human traits and capacities and that racial differences produce an inherent superiority of a particular race

Enligt den strikta definitionen på rasism skulle nog jag åtminstone tycka att inte ens de mest hårdnackade Sverigedemokraterna kvalificerar in, än mindre partiet i sig självt.

Men det är inte så enkelt att avfärda anklagelsen heller. Det man egentligen menar är kulturrasism, eller kulturism. Oxford English Dictionary definierar culturism som:

Belief in the relative superiority or inferiority of certain cultures; discrimination or prejudice based on assumptions about culture.

Denna stämmer betydligt bättre in på det Sverigedemokraterna står för. Lägger man dessutom på etnoreligiös grund till resonemanget så landar man ganska snart mitt i prick där skon klämmer som mest. Den svenska eller västerländska kulturen betraktas helt enkelt som bättre än mellanöstern / nordafrikansk kultur. Islam är en sämre religion än exempelvis kristendomen eller judendomen.

Den fällan många som vill bemöta den här typen av idéer ramlar i är att försöka påvisa att de här kulturerna och/eller religionerna inte alls är sämre eller farligare. Visst, en hel del av dessa etnoreligiösa kulturrasister kommer att försöka promota och vinkla bilden så att den maximerar konfirmationen av deras egen uppfattning. Där kan det absolut vara på sin plats att korrigera rena faktafel och vinklingar. Problemet är dock att så fort man ger sig in i den här typen av polemik så är slaget till viss del redan förlorat. Det man underförstått bekräftar är att det faktiskt ska ha någon som helst betydelse för hur vi behandlar våra medmänniskor, eller vilka rättigheter de ska ha.

Låt oss titta på ett övertydligt och helt fiktivt rasistiskt exempel. Anta att vi genomförde rasbiologiska intelligensstudier och resultatet visade att vita människor är mer intelligenta än svarta. Vad skulle det betyda och hur skulle vi använda den kunskapen i våra politiska samhällsbyggen? I min värld är den tanken svindlande obehaglig. Inte kunskapen om skillnaden i sig utan hur vi skulle kunna tänkas använda den kunskapen. Vilka nackdelar svarta skulle få dras med?

När det kommer till kulturella och etnoreligiösa skillnader så gäller samma princip. Exempel: Är muslimska unga män från Mellanöstern och Nordafrika mer väldtäktsbenägna än Svenska eller Europeiska unga män? Följande är helt fiktiva siffror. Anta att vi skulle kunna påvisa att 1 på 10000 av Svenska män och 1 på 1000 av muslimska män från Mellanöstern och Nordafrika med stor sannolikhet skulle genomföra en överfallsvåldtäkt om rätt tillfälle gavs. Kunskapen om skillnader i det här avseendet kan vara oerhört viktigt i brottsförebyggande och -bekämpande insatser men i övriga avseenden ska den inte spela någon som helst roll. Om man fortsatt ger sig in i en sådan diskussion för att försöka påvisa att en sådan skillnad inte finns så har man redan till viss del medgett att det borde spela någon roll om skillnaden fanns. Hur kan vi i övrigt tänkas använda en sådan här kunskap. Vilka nackdelar skulle muslimska unga män från Mellanöstern och Nordafrika behöva dras med. Exempelvis svårare att migrera till och få uppehållstillstånd i Sverige. Varför ska 999 av 1000 behöva drabbas?

Lustigt nog är det ofta samma intellektuella personer som exv angriper smetandet av män baserat på toxic masculinity som är de som starkast argumenterar för att använda sådan här kunskap för att begränsa dessa muslimska mäns möjligheter. Med grundtesen att "inte alla män..." och varför ska jag känna skuld för eller hållas skyldig för något andra män gör etc.

Men tänk på våldtäktsoffrena är det någon som utbrister. Om det är så att muslimska män från Mellanöstern och Nordafrika, i större utsträckning än andra män, angriper kvinnor, varför släppa in dem i Sverige och utsätta svenska kvinnor för det? Tänk om det är din dotter, syster, flickvän, etc. som drabbas?
Det är här det blir riktigt obehagligt. Vi borde givetvis försöka få ner antalet våldtäkter till 0 i Sverige. Frågan är, är vi beredda att göra vad som helst som krävs för att få ner dem?
24/7 övervakning och totalt utegångsförbud för alla män. Operera in en paralysator i alla män som kvinnor kan utnyttja när helst de känner sig hotade. Jag tror ingen är beredd att göra vad som helst för att få ner antalet väldtäkter. Framförallt inte saker som kraftigt skulle inskränka de egna fri- och rättigheterna. Men vänta nu, tänk om det är din dotter, syster, flickvän, etc. som drabbas? Skulle det vara värt att inskränka dina egna fri- och rättigheterna kraftigt då? Jag tror fortfarande att de flesta ändå hade svarat nej på de inskränkningar som skulle ha krävts.

Här skiner det så tydligt igenom att fri- och rättigheter värderas olika beroende på vems fri- och rättigheter man pratar om. Man värdera helt enkelt människor olika. Och det i sig är en form av rasism eller kulturism. Man tycker det är rimligt att offra 999 helt oskyldiga muslimska män från Mellanöstern och Nordafrika för att bli av med 1 potentiell våldtäktsman. Och grundanledningen till att man är beredd att göra det är för att man själv inte är en muslimska man från Mellanöstern eller Nordafrika och därför inte riskerar att bli en av dem som offras.

Dags att släppa anti-PK tjafset nu

Börjar inte den här anti-PK grejen vara ganska uttjatad nu? Vi känner alla till storyn många drabbade journalister och tyckonomer berättar. Journalisten eller tyckonomen i fråga har sett tillräckligt mycket av sanningen och klarar inte längre av att undanhålla den från allmänheten. De har gett sig utanför den s k PK-zonen och uttryckt något "olämpligt" och därefter, i bästa fall, getts ett val att antingen pudla ordentligt för det eller, i värsta fall, bli persona non grata utan livlinor.

Oavsett vad man tycker i den faktiska frågan övertrampet skett är det ju fruktansvärt att personer ska behöva genomgå den utfrysning/mobbning/deplattformering det innebär att bli icke önskvärd. Vi borde ju ha högre i tak, kunna hålla god ton, även när vi diskuterar moraliskt svåra frågor, eller hur?

Allt detta är ju behjärtansvärda resonemang, det tror jag ingen motsätter sig. Det finns dock ett gnagande problem i bakgrunden. Varför är det så att PK-eliten som nu leder "The Moral High Ground" och definierar vad som är PK ser så allvarligt på att människor med inflytande (många läsare, följare, etc.) ger sig utanför ramen att det rättfärdigar en behandling ingen egentligen ska behöva utstå? Var kommer denna ängslighet inför de moraliskt svåra frågorna ifrån?

Låt oss därför direkt göra en djupdykning i ett av de problemområden som ofta föranleder en sådan här behandling. Påvisad korrelation mellan viss typ av brottslighet och ras/etnicitet/religion. Förklaringsmodellen må vara mångbottnad och socioekonomiska förhållanden kan sannolikt bara förklara en del av denna korrelation. Nu är det iofs inte den rent tekniska statistiska analysen som är bristfällig utan problemet ligger snarare i den bristande konsekvensanalys av resultatens innebörd. Om vi för sakens skull antar att vi kan isolera och kontrollera alla andra faktorer, såsom exempelvis socioekonomiska förutsättningar, och därefter kan påvisa en tydlig korrelation mellan exempelvis etnicitet och representation i överfallsvåldtäktsstatistiken; vilken konsekvens och aktion bör den kunskapen leda till? I vilket syfte vill vi ta reda på sanningen? Det är denna konsekvensanalys som ofta saknas. I förlängningen skulle man kunna kategorisera denna typ av kunskap och fakta tillsammans med rasbiologiska studier. Exempelvis korrelation mellan ras och intelligens. Det är inte kunskapen/sanningen i sig som är det problematiska utan konsekvenserna av användning av den kunskapen skulle kunna få.

Det finns en annan aspekt av det också. Mertons "självuppfyllande profetia" fångar detta väldigt bra. Mänskligt beteende formas oerhört mycket av omgivningens förväntningar på den.

Det finns även en tredje aspekt av det som människor har svårt att förhålla sig nyktert till när det gäller exemeplvis brottsstatistik. Det brukar ofta avfärdas i raljerande uttryck i linje med "inte alla ..." etc. vilket är oerhört olyckligt och fördummar debatten. Anta att vi analyserar två grupper. Låt grupp A definiera en viss ras/etnicitet/religion och grupp B definiera en typ av brottslingar, exempelvis överfallsvåldtäktsmän. Grupp A är uteslutande mångfalt större än grupp B. Problemet är när man inte kan skilja på måtten andelen A i B och andelen B i A.

När det kommer till brottsförebyggande och -bekämpande verksamhet är fokus på andel A i B helt och hållet relevant medan andelen B i A är av mindre intresse.

Däremot om det handlar om politik och åtgärder som påverkar hela eller stora delar av grupp A så måste det senare, dvs andel B i A, ha en mycket större betydelse. Annars kommer den stora gruppen A som helhet att kollektivt behöva bära ett orimligt stort ansvar för de problem den mycket mindre gruppen B orsakar. Det finns liksom ingen rim och reson i det.

Man skulle kunna jämföra det med att utfärda ett generellt utegångsförbud för män efter exv kl 22 eftersom män är överrepresenterade i all våldsbrottsstatistik. Även om det sannolikt drastiskt skulle reducera antalet brott som överfallsvåldtäkter och misshandel så saknar det rim och reson. En förhållandevis liten grupp rötägg ska inte få förstöra så mycket för så många.

Nu till pudelns kärna. De flesta motsätter sig generella åtgärder som beskrivet ovan mot män men långt ifrån alla ser motsvarande åtgärder mot etnoreligiösa grupper som orimliga. Hur kommer det sig? Det är här jag tror PK-elitens dilemma blir tydligt. Generaliseringar av grupper är vanskliga. De bygger inte på fakta och sanningar. De är känslomässiga. Det finns säkert någon som vill resonera evolutionistiskt kring nyttan av mänskliga fördomar. Exempelvis det rimliga i att lägga benen på ryggen när man stöter på ett lejon eftersom man vid tidigare tillfällen blivit attackerad även om man inte vet om "alla lejon" är farliga.

Dessutom leder dessa generaliseringar också till att konsekvenserna som förespråkas inte ligger i paritet med de problem som uppdagats. Islam som religion och dess etnoreligiösa kulturer behöver kunna kritiseras för skev kvinnosyn, hederskultur, etc. Inte för att kunna skärma sig ytterligare från den utan för att på riktigt kunna påverka den i rätt riktning. Vi är först och främst människor. Det är oerhört många, framförallt kvinnor och barn, som far illa av dessa kulturer.
– Ok, vi har uppdagat och tydliggjort ett problem inom denna grupp, vilka politiska åtgärder föreslås?
– Sparka ut de vi kan och släpp inte in några fler.
– Wait, what? Hur skulle det vara till någon nytta?
– Det spelar ingen roll. Det är inte vårt problem.

Tyvärr är det alltför många som resonerar på detta sätt. Är det rimligt eller ens önskvärt att hantera problemet på det sättet? Kommer kvinnor och barn att drabbas i mindre utsträckning av dessa åtgärder? Jag tror sanningen är den att ju mer vi göds av information (hur sanningsenlig den än är) såsom andel A i B o.d. tillsammans med fokus på etnoreligionsbaserade förklaringsmodeller (hur verklighetsförankrade de än är) desto mer tenderar vi att se och förespråka dessa enkla lösningar. Det beror inte på att vi tar ett rationellt faktabaserat beslut utan beror på att det växande föraktet och hatet mot dessa kulturer resulterar i en alienering, och i värsta fall ett rent förakt och hat, mot människor som växt upp och lever i desamma. Vi dömer helt enkelt människor enligt samma principer vi dömde lejonet när vi satte benen på ryggen.

Dessa fördomsfulla egenskaper är allmänmänskliga oavsett om man förlitar sig på evolutionistiska förklaringsmodeller eller människans nedärvda felbarhet. Det den s k PK-eliten troligen försöker undvika i deras brutala behandling av frånfällingar är att göda dessa primitiva och känslobaserade fördomar. Historien visar att vi människor är kapabla till att i stunden rättfärdiga de mest fasansfulla behandlingar av varandra. Orsaken bakom dessa är nästan uteslutande övergödda fördomar.

Det är invandrarnas fel

Jag tycker det är oerhört fascinerande att så många s.k. borgerliga politiker vill försvara ansatsen att samarbeta med Sverigedemokraterna och bland dessa finns en bubblande aggresivitet att hugga på varje publicering som görs där det orimliga i detta påpekas. Det är antingen brunsmetning eller mobbning på sandlådenivå. Dessutom är det inte alltför sällan kritikerna har svårt att hålla sig från diverse namnkallande vilket givetvis ger extra bränsle att hugga ännu hårdare. Det sorgliga i denna pajkastning är att de viktiga och grundläggande frågeställningarna då hamnar i skymundan.

Jag ska därför lista 10 vanligt förekommande galna påhitt som används i argumentation mot invandring.

1. Pull-faktorer

För den som inte känner till uttrycket så är en pull-faktor tänkt att beskriva någon sorts signalering från ett potentiellt mottagarland som attraherar migreringsbenägna människor. Detta kan exempelvis röra sig om fördelaktiga asylregler eller andra migrationslagar som gör det relativt sett enklare att erhålla uppehållstillstånd. Lösningarna som föreslås är oftast hårdare regler, hårdare tag mot dem som nekats, samt tydligare signalering i linje med "kom inte hit, det är ingen idé".
Det vansinniga i de här tankegångarna är att man resonerar kring människors livsavgörande val på någon sorts cirkulär metanivå. Sverige, exempelvis, är ju ett underbart land att bo och leva i. Som en sann Sverigevän måste jag hävda att det i sig borde räcka gott för att vem som helst som inte bor här ska vilja göra det. Dessutom är Sverige inte en hemlig klubb för inbördes beundran utan att Sverige är bra vill åtminstone jag skryta vitt och brett om så fort jag får tillfälle. Resten av argumentationen för pull-faktorer bygger på cirkelresonemang. Vi ska minska viljan hos migranter att söka sig hit genom att göra det svårare att få stanna vilket innebär att färre kommer söka sig hit. Då räcker det väl med att bara säga vi ska göra det svårare att få stanna här. På det sättet får vi ju färre invandrare.
Det mest tragiska vad gäller pull-faktorer är när man använder det som argument för att så många människor dör på den farliga vägen över medelhavet. Istället för att etablera säkra och legala vägar till Europa så vill man släcka hoppet hos de människor som vill hit så att de inte riskerar livet på sig själva och sina barn i försöken att ta sig hit. Mycket märklig syn på våra medmänniskor.

2. Medborgare ska prioriteras

Denna galenskap är nog den lurigaste och nog också den som oftast letar sig in bland intellektuella och högutbildade i vårt samhälle. Det kluriga ligger i ska:et i mitten. Egentligen borde det skrivas som ett faktum snarare än som ett mål. D.v.s., medborgare prioriteras. P.g.a. både internationella och nationella lagar och regler så kommer Sverige och andra länder inte ifrån att prioritera sina egna medborgare. Inte för att vi heller motsätter oss att göra det men det är helt enkelt bara att konstatera faktum. Jag skulle nästan vilja dra det så långt att påstå att medborgarskap i rent formell mening egentligen bara indirekt innebär rättigheter för den enskilde medan det snarare handlar om skyldigheter hos staten gentemot den enskilde. Nåväl, nog med hårklyveriet. Grundproblemet är att de flesta av oss som har Svenskt medborgarskap inte har gjort ett jota i motprestation för att få det. Vi har bara haft turen att födas här. Så långt inga problem, vi får helt enkelt acceptera och ta emot det Svenska medborgarskapet och vara tacksamma för att vi hade den turen. Inget konstigt med det. Vad som dock är rimligt att kräva av oss i utbyte är ett litet uns av ödmjukhet inför de privilegier det innebär. Att använda medborgarskap som utgångspunkt i en argumentation mot invandring är snudd på osmakligt. Som medborgare prioriteras vi redan och kommer alltid att prioriteras så oerhört mycket mer. Men vår stats ansvar slutar inte vid oss medborgare utan innefattar även ansvar för alla de människor som har valt att bosätta sig här.

3. Brottsligheten ökar

Här spelar statistiken många ett spratt. Andelen utrikesfödda bland grova våldsbrottslingar samt andelen våldsbrottslingar bland utrikesfödda är två helt olika saker. Dock verkar många vilja förbise det. Man skulle kunna jämföra med hur svarta betraktas i USA, eller araber i flygtrafiken, eller romer i Sverige. Man kan helt enkelt inte kollektivbestraffa en hel grupp människor bara för att en liten andel av dem är rötägg. Ja, andelen våldsbrottslingar bland utrikesfödda i Sverige är mycket liten. Exempelvis, 2017 anmäldes 6 810 våldtäkter mot kvinna eller flicka. 2017 hade vi 1 877 050 utrikesfödda i Sverige. Även om alla dessa våldtäkter hade utförts av utrikesfödda män (låt oss anta att hälften av de utrikesfödda är män) och alla våldtäkter utfördes av unika män skulle det innefatta ca 0.7% av de utrikesfödda männen. Slutsatsen vi kan dra är att åtminstone 99.3% av dem inte våldtog någon under 2017. Det är illa nog att en svart man i USA löper mycket större risk att bli stoppad av polis eller att en arab oftare råkar ut för en "slumpmässig" extrakoll i flygplatsens säkerhetskontroll. Men steget från det till att inskränka allas fri- och rättigheter genom exempelvis flygförbud för araber eller utegångsförbud för svarta måste ändå betraktas som absurt. Att använda ökad brottslighet som argument mot invandring är av samma natur. Man kan inte straffa en hel grupp människor genom att begränsa deras fri- och rättigheter bara för att människor från den gruppen är överrepresenterad bland våldsverkare. Det är inget mindre än ett rättshaveri.

4. Invandring kostar mer än den smakar

Lustigt nog används detta resonemang även bland vissa som förespråkar invandring men då givetvis i omvänd mening. I båda fallen tycker jag det är både märkligt och obehagligt att man ställer människors frihet mot värdet, eller ovärdet, av det de bidrar med till i samhället. Tänk om vi skulle applicera liknande resonemang mot exempelvis handikappade, förtids- och sjukpensionärer, långtidsarbetslösa m.m.?

5. Fattiga och lågutbildade invandrare ökar klyftorna

Det här argumentet är nog det som bygger på den mest unkna människosynen. Jag har väldigt svårt att tro att människor som kommer till Sverige i någon betydelsefull utsträckning blir fattigare efter att de kommit hit, snarare tvärtom. De flesta fattiga invandrare var fattiga redan innan de kom. D.v.s., den faktiska klyftan fanns redan där. Skillnaden är bara avstånd och landsgränser. Om avståndet och landsgränsen är det avgörande så skulle vi enligt samma logik även kunna göra oss av med fattiga människor för att minska på klyftorna. De praktiska hindrena som exempelvis medborgarrättigheter m.m. skulle säkert kunna undvikas om viljan fanns. Nu får vi innerligt hoppas att den viljan inte finns och vidare att den bakomliggande drivkraften till den oviljan också driver oss till att inte göra skillnad på fattiga och fattiga.

6. Kulturkrockar

För mig har uttrycket kulturkrock alltid haft en övervägande positiv klang. Visst, ibland kan dessa krockar vara smärtsamma och obekväma men nästan alltid finns där lärdom och utveckling att hämta. För båda parter i krocken. Att hålla olika kulturer separerade föder alienering. Att låta dem krocka ger en möjlighet till ökad förståelse och ökad tolerans. Återigen för båda parter i krocken. Denna förståelse och tolerans kommer inte nödvändigtvis av sig själv utan kan i många fall behöva stimuleras på olika sätt. Personligen kan man börja med att ha ett öppet sinnelag, det är en grundförutsättning. Min utgångspunkt i denna fråga är att vilka traditioner, sätt att leva, firade högtider, m.m. som andra människor har ska jag helt enkelt strunta fullständigt i om jag ska kunna försvara min rätt att ha mina traditioner, leva på mitt sätt, samt fira mina högtider. Dessutom tror jag att den öppenhet och tolerans som åtminstone jag fick lära mig i grundskolan riskerar att gå förlorad om jag inte får använding för det. Ju mer åtskild jag håller mig från andra kulturer desto mer sluten och fördomsfull blir jag.

7. Islamisering

Att Sverige islamiseras av invandringen är rent struntprat. Att antalet muslimer ökar i Sverige som en naturlig effekt av att muslimer migrerar hit torde ju vara en självklarhet för alla med grundläggande matematikkunskaper. Men detta är ju ett nollsummespel. Muslimer som kommer hit var ju förmodligen det redan innan de kom hit. Att människor får tro på vad de vill är ju trots allt skyddat i vår grundlag. På liknande sätt som vi inte kan straffa alla invandrare för att några få är våldsverkare så kan vi inte heller straffa alla muslimer som vill komma till Sverige bara för att några få av dem är islamistiska extremister. Sedan finns även de, om än inte lika vanligt förekommande, som påstår att den stora massan muslimska migranter som söker sig till Europa och Sverige skulle ingå i någon sorts välorkestrerad islamistisk invasion. Detta är bara konspiratoriskt trams. Vidare finns också de som hävdar att muslimer inte vill integreras i Sverige. Antingen har de inte förstått vad integration är eller så misstolkar de, medvetet eller omedvetet, det till att betyda assimilering.

8. Vår välfärd klarar inte mer

Detta är både falskt och galet.
Låt mig börja med varför det är falskt. Att många nyanlända hamnar på mottagarsidan i vårt välfärdssystem är inte särskilt konstigt. Problemet med överbelastning beror ju på att vi inte lyckas skapa förutsättningar för dem att byta sida tillräckligt snabbt. Det blir lite som att ge upp och säga att vår välfärd inte klarar mer pga stora antal sjukskrivningar istället för att fokusera på orsakerna till det ökade antalet sjukskrivningar och hur man kan minska det samt hur de som redan blivit det kan rehabiliteras bättre och snabbare.
Så till varför det är galet. Att integrera nya människor i ett land kostar skattepengar. Inte tutal om det. Men allt växande kostar ju pengar. Inte pratar vi om att minska födslotalen pga att kostnaderna för barnavården eller barnbidragen skjuter i höjden. Inte pratar vi om att minska antalet åldringar för att pensionerna tynar och kostnaderna för äldrevård skenar. Nej, vi anpassar vårt välfärdssystem efter de nya förutsättningarna. Varför ska invandrare inte betraktas på samma sätt? De flesta som kommer hit gör ju det med målet att stanna för gott och bli en del av det svenska folket. Om Sverige har ett generöst bidragssystem som attraherar fattiga människor att flytta hit för att leva på dessa bidrag ligger problemet snarare i vårt bidragssystem än i att de har friheten att flytta hit.

9. Demografin förskjuts / folkutbyte / import av människor

Problemet med detta argument är att man utgår från massan och inte individen. Folkvandringar och stora migrationsflöden är en effekt av att många enskilda människor av olika anledningar och av ett antal olika yttre omständigheter bestämmer sig för att röra på sig. Visst kan man argumentera för att de yttre, ofta mycket negativa, omständigheterna som får folk att röra på sig ska bekämpas men det i sig är ju inte ett argument mot migration. Friheten att kunna röra på sig är däremot något jag själv uppskattar väldigt mycket och något jag inte vill missunna någon. Det är en frihet vi i västvärlden ofta tar för given. Om det innebär att demografin förskjuts så är det helt enkelt något vi måste acceptera. Att begränsa immigrationen och/eller emigration för att bevara en specifik demografi är något som snarare hör hemma i diktaturer som Nordkorea. Förklara för mig varför du tycker att det är fel att hindra svenskar från att flytta utomlands. Använd sedan samma svar för att förklara varför vi ska låta bli att hindra människor att flytta hit. Samhällen förändras hela tiden och det är inget konstigt med det. Att klamra sig fast vid det som varit är inte bara dumt utan också meningslöst. Man kommer ändå aldrig att klara av att stå emot kraften hos många enskilda individers strävan efter ett bättre liv för sig och sina familjer.

10. Riktiga flyktingar

När det kommer till asylinvandringen som många med rätta har svårt att argumentera emot så tar man ibland till detta grepp för att kunna klämma åt även den. De som vill ta sig hit är ändå inte riktiga flyktingar med riktiga asylskäl. De brukar kallas ekonomiska migranter. Det är inte heller ovanligt att högt uppsatta politiska ledare runtom i Europa åberopar detta som argument för att antingen göra det besvärligare eller helt enkelt avstå från att underlätta för migranter att ta sig till vår kontinent. Att ge flyktingar en fristad i enlighet med FN:s deklaration av mänskliga rättigheter borde vara en självklarhet. Även om man bara är emot ekonomiska migranter så borde man snabbt kunna inse att för att kunna garantera männsikor med riktiga asylskäl en fristad så är det i princip omöjligt att undvika få med en del av de andra på köpet.

~~~

Nu kanske det är någon som tror att jag förespråkar en fri oreglerad invandring. Jag vill härmed med all önskvärd tydlighet påpeka att både starka gränskontroller och en reglerad invandring är ytterst nödvändiga. Det finns två avgörande anledningar till att så är fallet. För att kunna främja brottsbekämpning är det kritiskt att våra gränskontroller fungerar. Att brottslingar kan röra sig fritt över våra gränser rimmar väldigt illa med de polisiära begränsingarna våra gränser utgör.

Vidare ska vi även begränsa volymerna av migranter till den grad att vi hinner anpassa våra samhällssystem efter de nya förutsättningarna. Nu kanske många reagerar och säger att jag talar emot mig själv. Det gör jag inte. Att begränsa invandringen för att vi ska få tid på oss att anpassa våra samhällssystemen till de nya förutsättningarna är inte samma sak som att göra det för att försöka bevara och klamra sig fast vid system som är trasiga. Målet är ju att inte i onödan behöva neka någon att komma till Sverige.

Ett annat missförstånd som jag ofta stöter på är att vi tar emot invandrare för att få någon sorts godhetspoäng. Det vill säga något i stil med: se på oss, så duktiga vi är som hjälper så många. Godhetsknarkande godhetsapostlar m.m.. Även om godhet i sig inte är fel så handlar det ju inte om det. Det är ju snarare ett gediget orubbligt rättspatos och ett liberalt rättvisetänk (obs, inte att beblanda med den socialistiska diton) som ligger bakom.

Ödesval?

Höstens val den 9 september har mer än en gång benämnts som ett ödesval. Jag vet inte om jag är beredd att hålla med fullt ut i den benämningen. Visst, den offentliga debatten har kommit att bli väldigt polariserad. Inte bara för att nästan en femtedel, eller kanske ännu fler, av väljarna kommer att rösta på ett parti som ingen av de övriga partierna är särskilt sugna på att samarbeta med, utan även på någon sorts metanivå där partierna både sinsemellan inom och över de gängse blocken beskyller den andra för att vara beredd att ge inflytande åt det partiet för att på så sätt tillskansa sig makten att regera. Den ena anklagelsen värre än den andra. Jag tror dock inte att något parti efter valet är särskilt sugna på den idén. Dels skulle det avsevärt skada det egna partiet på sikt men även ge upphov till alla möjliga oheliga allianser att bildas som en motreaktion mot detta otyg.

Det kommer med största sannolikhet att finnas en majoritet i riksdagen efter valdagen som är beredd att samarbeta för att inte SD ska kunna påverka migrationspolitiken eller damma av en assimileringsidé från en svunnen tid då vi inte visste bättre.

För min egen del är höstens val det enklaste någonsin. Att rösta på något av de borgerliga partierna har alltid varit en självklarhet för mig. Det parti som starkast stått emot den populistiska invandringsfientliga idén är utan tvekan Centerpartiet. Detta visades för mig allra tydligast då Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen släppte igenom den lag som stoppade de helt vidriga utvisningar av barn och ungdomar som hunnit bli vuxna i Sverige under tiden de väntat på att få sina asylskäl prövade. För mig var det helt horribelt och att lagrådet resonerar fyrkantigt i frågan hjälper ju inte heller saken. Med den logiken så skulle vi ju kunna neka alla ensamkommande barn asylskäl i Sverige. Det är ju bara att vänta med att behandla deras ärende tills de fyllt 18.

En annan sak som gör att mitt förtroende för Annie Lööf är så stort är hur hon lyckats hålla fast vid sin värdegrund och följa sitt inre kompass. Till syvende och sist är det det som verkar ha fällt avgörandena i de viktiga frågorna, som exempelvis när det handlar om de 9000 afganska gymnasieungdomarna. På ett mer ideologiskt plan cementerar detta youtube klipp mitt förtroende för henne ordentligt. Det används ofta emot henne för att klassificera henne som extremist som står för fri invandring. Det de flesta missar är att hon pratar om en värdegrund och inte sakpolitik. När jag tittar på klippet får det mig osökt att tänka på Hassans busring i P3 “10000 tyska bögar”. För den som inte ser den komiska kopplingen så motsvaras Annie Lööfs 30 miljoner av när kvinnan i andra änden uppgivet utbrister “det får fast komma 100000”.

Det är ju trots allt det det handlar om. Inte om hur stor andel av gruppvåldtäkter som utförs av män med invandrarbakgrund, gängkriminalitet i förorterna, hedersrelaterad brottslighet, utanförskap, m.m. Dessa är ju problem och utmaningar vi måste tackla men det är en annan fråga. På samma sätt som vi inte löser problem i åldringsvården med att minska antalet åldringar.

Det handlar om en strävan efter människors fri- och rättigheter. Jag undrar hur de som motsätter sig denna strävan själv skulle resonera ifall de, eller någon till dem närstående, skulle bli försatta i en situation där deras rätt att bo i Sverige ifrågasätts. Då tror jag det snabbt skulle bli annat ljud i skällan.

Om jag har rätten att vara här, hur kan jag då på fullaste allvar anse att någon annan inte ska ha samma rätt. På vilken grundval vilar mina värderingar då? Födslorätten? Vi lever inte på medeltiden längre. Det finns tillräckligt med orättvisor i vår värld och vi kan knappast rätta till dem alla, men det i sig är inget giltigt argument för att vi aktivt ska göra det värre.

Godhetsapostlar

Jag har funderat en del kring dessa uttryck som cirkulerar i olika bruna sammanhang av varierande nyans i vårt politiska samhälle.

Godhetsapostel är onekligen en av dem som fäster sig snabbt. Ordet har en episk, och till och med biblisk, klang. Det används som ett nedsättande samlingsnamn på människor som närmast skulle kunna beskrivas som dumsnälla av grandiosa mått. Så dumsnälla att deras idioti riskerar att störta vårt samhälle i avgrunden. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Det används nästan uteslutande för att beskriva flykting- och/eller invandrarvänliga människor. D.v.s. för att angripa det förestående problemet att fattiga s.k. icke-svenskar kommer till Sverige i stora antal och utarmar vår välfärd.

Vad jag inte förstår är varför de begränsar sig till det. Det finns ju massor av s.k. svenskar som också bidrar till att utarma vår välfärd. Då tänker jag inte på de som lurar och bedrar utan vanliga hederliga långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer, åldringar, m.m..
Varför ska vi vara dumsnälla mot dem?
I synnerhet med tanke på den nära förestående åldringskris som kommer riskera att driva vårt samhälle i avgrunden. Nej, jag tycker man ska vara konsekvent. Är man mot godhetsapostlar så är man. Annars blir det lite sila mygg och svälja kameler av allting.