Skrämmande vad som är ok nuförtiden

Läs denna artikel i Expressen. Om du inte tycker den är fruktansvärd så testa följande experiment. Byt ut följande ord i artikeln:
söka asyl -> bli gamla
migrationspolitik -> åldringspolitik
sökte sig till -> blev gamla i
flyktingar/asylsökande -> åldringar
anhöriginvandring -> efterlevande åldringar
o.s.v.
Skrämmande vad som hänt med moderaterna. Det var annat på Reinfeldts tid. Vissa saker var faktiskt bättre förr.

Ett sätt att hjälpa

Det finns sätt att hjälpa enskilda immigranter som privatperson.
Starkt jobbat!!! 💪💪💪

Gängkriminalitet, moralpoliser, och hedersrelaterade brott

Segregationen i svenska storstadsregioner är ett faktum. Utrikesfödda eller personer med båda föräldrarna födda i utlandet är överrepresenterade i vissa storstadsförorter. Detta har i sin tur bidragit till att det finns alltför många som lever i utanförskap och alltför många i dessa utanförskapsområden blir utsatta för ett förtryck som ofta är väldigt främmande för oss "svenskar" (vi som tillhör den svenska nationen). Detta är ett problem och en utmaning vi står inför som vi måste försöka lösa.

Att påstå att problemet har uppstått pga invandring är ren och skär idioti och trångsynthet. Att inbilla sig att de människor som utsätts för detta förtryck i våra förorter hade haft det bättre om de aldrig kommit till Sverige är både ignorant och naivt. Att det skulle finnas enskilda fall där detta faktiskt är sant är förmodligen möjligt men över det stora hela finns det inte en chans att människor med utländsk härkomst i våra förorter har ett mindre fritt liv nu än vad de hade innan de kom hit. Sverige är, trots de problem vi ser i förorterna, ett väldigt fritt land. På samma sätt har jag också väldigt svårt att tro att människor av utländsk härkomst som utövar olika former av förtryck eller kriminalitet i våra förorter var mer sympatiska och toleranta innan de kom hit.

Nej, att påstå att problemet har uppstått pga invandring är snarare baserat på ett synsätt där det som händer utanför Sverige inte räknas. Frågan ifall människor har fått det bättre eller sämre är inte riktig det vi intresserar oss för. Frågan är om människor INOM SVERIGES GRÄNSER har fått det bättre eller sämre? Det som händer utanför räknas inte. När nya människor kommer hit med olika typer av problem så uppstår de ur tomma intet. De fanns helt enkelt inte innan. Eller snarare, vi kan nog sträcka oss till att acceptera att de fanns men de spelade inte någon större roll.

Det är nog så att vi tycker om de skygglappar våra gränser utgör. Det vi slipper se är inte ett problem för oss. Därför resonerar vi som om problemet har upstått ur tomma intet då dessa människor kom in i vårt land.

För att sluta cirkeln vill jag avsluta med en fråga. Om problem slutar med Sveriges gränser, varför deporterar vi inte störande element på mer generell basis? Det spelar väl ingen roll ifall människan är svensk i rakt nedstigande led från Gustav Vasa eller just hoppat av en överfull flyktingbåt från oklar avreseort. Problemet löses ju, i vilket fall, enklast genom att se till att personen hamnar utanför Sverige utan rätt att återvända. De praktiska detaljerna kan förmodligen lösas. Självklart är detta en absurd idé men om man tänker efter, vad är egentligen skillnaden?

Varför hjälper du inte till?

Jag får ibland höra frågan "varför hjälper du inte till?" iom att jag har så starka åsikter. Jag skulle jättegärna hjälpa till om jag bara visste hur. Om någon vänlig själ skulle kunna tala om för mig hur jag ska gå till väga.

Detta är vad jag skulle vilja åstadkomma:
1. Jag skulle vilja hjälpa så många som möjligt som vill ta sig till Sverige och söka uppehållstillstånd (såväl av asylskäl som andra) att ta sig hit.
2. Jag skulle också vilja hjälpa migranter att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Hur kan jag åstadkomma 1 utan att bryta mot märkliga smugglingslagar?
Hur kan jag åstadkomma 2 utan att vara immigrationsadvokat och jobba pro bono eller påverka så många väljare som möjligt att rösta fram en mer immigrationsvänlig politik.

Det sistnämnda gör jag ju redan till viss del genom att uttrycka mina åsikter.

Vad är en "nation"?

Jag tycker Björn Söders uttalande angående nationstillhörighet lyfter en intressant aspekt av den nationalistiska vinden som blåser nuförtiden. Den glöms ofta bort i argumentationen där mer handfasta motargument såsom medmänsklighet, solidaritet, och inte minst människors fri- och rättigheter används för att möta den nationalistiska propagandan. Det blir lite "– Goddag, – Yxskaft." över hela debatten. Därför tänkte jag ägna en liten stund åt att resonera kring dessa utan att överanvända de mer gängse argumenten mot nationalismen. Eller, för att använda nationalisternas egen benämning på dem, godhetsnarkomani.

Vad är nationer och nationstillhörighet och vad har de för nytta i dagens samhällen? Merriam-Webster definierar en nation, eller nationalitet, som "a people having a common origin, tradition, and language...".  Björn Söder använder benämningen Svensk med avseende på den Svenska nationen, d.v.s. de människor som delar ett gemensamt ursprung, traditioner, och språk. Så långt allt gott. Det finns en stor grupp Svenska medborgare som mer eller mindre tillhör den "Svenska" nationen.

Men här slutar det vettiga i resonemanget. Björn Söder fortsätter sitt resonemang med att i Sverige (d.v.s. staten Sverige, inte den Svenska nationen) har vi, utöver den Svenska nationen, ett antal minoritetsfolk (Samer, Judar, m.m.) och de har "rätt" att vara här och fortsätta tillhöra sin nation utan att bli assimilerade i den Svenska nationen.

Men vafalls??? Om jag bor i Sverige och varken tillhör någon av dessa minoritetsfolk eller den Svenska nationen, måsta jag då tvingas börja fira midsommar, jul, och vad mer den Svenska nationen har för traditioner? Och hur i hela friden ska jag kunna assimileras in i ett gemensamt ursprung? Jag kan sträcka mig till att tycka att det är ok att rekommendera att männsikor som bosätter sig här lär sig Svenska men det av mer praktiska skäl än politiska. Om människor klarar av att leva sina liv här utan att lära sig Svenska så är det väl ok. Jag känner ex. många som levt här i många år och klarar sig helt galant på engelskan och har därför aldrig riktigt lärt sig Svenska. Sedan finns det absolut ett värde i att lära sig det inhemska språket men det är ju till syvende och sist upp till var och en ifall det är värt besväret.

Personligen så har jag aldrig känt mig mer Svensk (alltså tillhörande den Svenska nationen) än när jag bott utomlands. På något sätt är värdet av ens nationstillhörighet som högst då man är i minoritet. Jag tror det beror på att hävda sin nationstillhörighet då man är i majoritet är ytterst farligt. Problemet är att nationalism är i sin natur väldigt invasiv och då man är i majoritetsposition så kväser den lätt minoriteterna runtomkring sig. Därför ska man vara mycket försiktig att hävda den då man är i majoritet.

Den primära nyttan i nationer tycker jag finns i att dela med sig av sitt ursprung, traditioner, och språk samt att ta del av andras ursprung, traditioner, och språk. Min svenska nationstillhörighet är alltid mest betydelsefull då den möts av andra nationstillhörigheter. Ensamt har den inte särskilt mycket värde.

Tilläggas bör att jag egentligen är tornedaling och egentligen inte svensk.

Välfärdsstatens mörka baksida

Den "svenska modellen" hyllas ofta som ett föregångsexempel på en balanserad kompromiss mellan de marknadsekonomiska krafterna och ekonomisk utjämning. Idén är i grunden god men i en alltmer globaliserad värld har den en ytterst bekymmersam konsekvens. För att den ekonomiska standarden hos dem som är mottagare av fördelningen ska kunna bibehållas samt att skattetrycket hos dem som är nettobetalare inte ska skjuta i höjden måste balansen mellan dessa parter hållas någorlunda stabil. Det är nog ofta det politsika ledare menar när de använder det numera väldigt populära uttrycket "ordning och reda i ...".

Vi måste helt enkelt se till att mottagarna (både till volym och antal) inte blir för många. Problemet är att den ekonomiska standarden i Sverige är så pass hög att de flesta migranter (både flyktingar och lycksökare) som söker sig hit oftast hamnar på mottagarsidan av vårt fördelningssystem. Det blir helt enkelt obalans i systemet.

Ett annat exempel på en sådan rubbning i systemet är vår åldrande befolkning. Den sker gradvis men vi står för en enorm utmaning då allt fler och fler hamnar på mottagarsidan av systemet. Allt färre ska försörja allt fler.

Om vi jämför vår politiska ansats mellan dessa två utmaningar så skönjer vi en tydlig skillnad i förhållningssätt. När det kommer till åldringskrisen så råder det ju ingen oenighet i hur vi måste tackla det. Visst, vi kommer att behöva höja pensionsåldern men det skjuter ju egentligen bara fram problemet en aning. Vi kommer, var och en, helt enkelt att få betydligt mindre, både i pension och i den vård vi behöver som gamla. Det är det inga konstigheter med det, vi får helt enkelt acceptera det.

När det gäller migrationsproblemet så har vi en helt annan ansats. Istället för att acceptera att vi blir fler och fler som ska dela på kakan så anser vi att vissa inte ska få ta del av kakan överhuvudtaget. Men, kanske någon utbrister, människor som har bott här hela livet och betalat skatt har väl mer rätt till den svenska välfärden än andra? Jo, det kan man ju tycka, men varför låter vi längtidsarbetslösa, sjuk-/förtidspensionärer, m.m. som inte har betalat skatt i samma utsträckning som oss andra ta del av vår välfärd? Om det handlar om den hårda rättvisan så borde vi ju var och en kunna spara till vår egen pension/vård/välfärd och inte betala så mycket skatt, eller hur? Är inte hela poängen med välfärdsstaten att vi ska fördela de ekonomiska medlen till dem som faktiskt inte kan eller haft möjlighet att betala för sig själva?

Grundproblemet är att vi klamrar oss fast vid ett system som är trasigt genom att bygga en mur runt vårt land. Efter att vi begränsat volymen migranter torde nästa naturliga steg vara att minska volymen åldringar iom att de kommer orsaka vår nästa kris. Vi kanske kan rangordna gamlingar i vem som är mest svensk och bidragit mest till samhället och göra oss av med dem på den nedre halvan av listan?

Vive la France

Grymt roligt att se Frankrike vinna VM-guld!!! Även om jag höll stenhårt på Kroaterna så känns det helt ok. Ett slag i ansiktet på alla dem som anser att Franska landslaget skulle vara bättre, eller mer franskt (!?), utan alla spelare med invandrarbakgrund. VIVE LA FRANCE!!! 🇫🇷

Vem är "vårt ansvar"?

En vanligt förekommande diskussion i den offentliga immigrationsdebatten är huruvida invandring är bra för Sverige eller ej. Den kanske mest rumsrena infallsvinkeln till diskussionen är att försöka relatera de kortsiktiga kostnader det innebär mot de långsiktiga potentiella vinsterna.
Även om den på ytan kan tyckas vara ett rimligt resonmang så är den egentligen också väldigt snedvriden. Borde vi inte applicera samma resonemang på svenska medborgare som vi gör på invandrare, i synnerhet med avseende på "nyttan" de gör för det svenska samhället. Annars värderar vi ju männsikor olika. Svenska medborgare är helt enkelt mer värda än människor som vill vara här men först ska prövas ifall de är värdiga det eller inte.

Ett exempel på ett löst mått på "nyttan" är ifall en enskild individ är eller kommer vara skattenettobetalare. D.v.s., bidra med mer skatteintäkter till statskassan än han/hon utnyttjar av välfärden.

Hur skulle det se ut ifall vi applicerade samma resonemang på svenska medborgare? Men, kanske någon säger, svenska medborgare som inte är skattenettobetalare är ju "vårt ansvar". Min ryggradsreflex är att fråga varför? Varför är dessa männsikor vårt ansvar? Och vad skiljer dem från andra människor som då inte är vårt ansvar? Är det bara turen att de råkar vara födda här eller på annat sätt lyckats lura till sig ett svenskt medborgarskap (hade vi vetat innan att de kommer ha ett negativt skattenetto hade vi ju aldrig gett dem medborgarskap)? Dessutom har ansatsen "vårt ansvar", på liknande sätt som uttrycket "vi kan inte hjälpa alla", en nedlåtande underton. Som att det finns stor grå massa människor som inte kan ta ansvar för sig själva och måste "tas omhand". Undertonen har även en klang av att iom att de inte kan ta ansvar för sig själva så har de inte riktigt samma fri- och rättigheter heller. De är mer en belastning som behöver tas omhand helt enkelt. Ett nödvändigt ont. Följdresonemanget som poppar upp i mitt huvud direkt är: varför måste vi ta ansvar för dessa människor? Varför ska vi skattenettobetalare behöva ta ansvar för människor som kostar mer än de smakar (och förmodligen av egen förskyllan, även om vi inte säger det rakt ut)?

Nej, istället för att se människor (medborgare eller ej) för deras potentiella bidrag till det svenska samhället så bör vi sträva efter ett samhälle där människor är fria och kan sträva efter de liv de vill ha. Den politiken bör vi kunna driva utan att ställa männsikor mot varandra.

Människor har olika förutsättningar men vi behöver inte göra det värre

Det torde vara en självklarhet för de flesta att vi människor har olika förutsättningar när det gäller att nå materiellt välstånd. Till att börja med föds vi med olika genetiskt betingade egenskaper och talanger som vi under våra liv kan förädla och profitera på. Exempelvis kommer en lång person med gott bollsinne ha betydligt större chans att bli basketproffs än en kort person utan bollsinne, osv. På det sättet är livet orättvist och det är inte mycket vi kan göra åt det.

En annan parameter i ekvationen är det materiella välståndet hos ens föräldrar. Reaktionära socialister håller förmodligen inte med mig om detta men jag anser att även denna förutsättning är svår att eliminera. Om vi ska respektera den enskilda individens fri- och rättigheter så får vi helt enkelt acceptera att ens materiella välstånd får sig en ordentlig skjuts av rika föräldrar.

I övrigt bör vi sträva efter att alla människor ska ha möjligheten att nå ett så gott materiellt välstånd som han eller hon önskar. Det finns ingen garanti att lyckas men man måste åtminstone få försöka. En sådan möjlighet är att flytta utomlands. För många har exempelvis USA historiskt sett varit (och är i stor utsträckning fortfarande) en sådan destination. I en, inte alltför avlägsen, dåtid var det väldigt många svenska “ekonomiska migranter” (eller “lycksökare” som de lite elakt ofta kallas nuförtiden) som togs sitt pick och pack och drog till staterna. Problemet idag är att den möjligheten i stor utsträckning är förunnat de som redan har nått ett relativt gott materiellt välstånd. De som egentligen behöver det som mest har svårast att ta sig igenom djungeln av immigrationslagar och regleringar.

Jag tycker vi ska lyfta dessa lycksökare i debatten inför höstens val. Dessa människor är beredda riva upp allt och flytta, ibland med risk för sina liv, över halva klotet till ett land/kultur/språk som de inte känner för att nå ett bättre liv för sig själva och sina familjer. I dagens debattklimat bespottas dessa alltför ofta medan de i själva verket är sanna hjältar som vägar ta det här steget. Deras familjer, i generationer efter dem, har dem att tacka för så mycket.

När folk säger till mig, som flyttat med familj från Sverige till USA, att jag är så modig så kan jag inte låta bli att tänka på dem som har och har haft en så mycket svårare resa. Bara det att “åka tillbaka hem” faktist är ett ok alternativ för oss gör att all annan jämförelse känns löjlig.

Vi lever i en globaliserad värld och det blir rent tekniskt allt lättare och säkrare (mer för vissa än för andra) att flytta på sig. Att vi då, explicit, ska göra det besvärligare för folk att ta sig hit med hjälp av krångliga regler och krav känns otroligt futtigt.

Som svensk medborgare finns inga krav (vad jag vet) för att få vara här i landet. Varför ska vi göra det så svårt för andra att vara här? Debatten handlar oftast om huruvida dessa människor är “bra” för Sverige medan vi helt ignorerar huruvida Sverige är bra för dessa människor. Lite grann som vi resonerar kring svenska medborgare fast tvärtom. Vi frågar nästan aldrig huruvida en enskild medborgare är bra för Sverige utan hur Sverige ska vara bra för dessa medborgare.

Ofta pratas det om skuggsamhällen om människor som befinner sig i Sverige men som inte “har rätt” till det.

I själva verket utgör skuggsamhället alla de som vill vara i Sverige men inte får det. Att de lyckats ta sig hit rent fysiskt är ju egentligen bara en detalj i sammanhanget, eller? Om inte, så bör vi ju börja bygga en mur omedelbart.

Exempelvis, varför har illegala invandrare i Sverige massvis med rättigheter (sjukvård, skola, etc.)? Är inte detta bara ett tydligt exempel på vår dubbelmoral?

Jag tycker vi ska vända debatten och politiken så att Sverige kan vara bra för så många som möjligt istället för att utvärdera ifall människor är bra för Sverige. Ofta får jag “fri invandring” slängt i ansiktet som en orealistisk utopi bland extremister som syftar till att ta död på diskussionen. Vi kanske aldrig kan nå denna utopi men som värdegrund (d.v.s., människors lika rätt att röra pa sig) borde den åtminstone kunna ta ut kompassriktningen i vår framtida immigrationspolitik.