Människor har olika förutsättningar men vi behöver inte göra det värre

Det torde vara en självklarhet för de flesta att vi människor har olika förutsättningar när det gäller att nå materiellt välstånd. Till att börja med föds vi med olika genetiskt betingade egenskaper och talanger som vi under våra liv kan förädla och profitera på. Exempelvis kommer en lång person med gott bollsinne ha betydligt större chans att bli basketproffs än en kort person utan bollsinne, osv. På det sättet är livet orättvist och det är inte mycket vi kan göra åt det.

En annan parameter i ekvationen är det materiella välståndet hos ens föräldrar. Reaktionära socialister håller förmodligen inte med mig om detta men jag anser att även denna förutsättning är svår att eliminera. Om vi ska respektera den enskilda individens fri- och rättigheter så får vi helt enkelt acceptera att ens materiella välstånd får sig en ordentlig skjuts av rika föräldrar.

I övrigt bör vi sträva efter att alla människor ska ha möjligheten att nå ett så gott materiellt välstånd som han eller hon önskar. Det finns ingen garanti att lyckas men man måste åtminstone få försöka. En sådan möjlighet är att flytta utomlands. För många har exempelvis USA historiskt sett varit (och är i stor utsträckning fortfarande) en sådan destination. I en, inte alltför avlägsen, dåtid var det väldigt många svenska “ekonomiska migranter” (eller “lycksökare” som de lite elakt ofta kallas nuförtiden) som togs sitt pick och pack och drog till staterna. Problemet idag är att den möjligheten i stor utsträckning är förunnat de som redan har nått ett relativt gott materiellt välstånd. De som egentligen behöver det som mest har svårast att ta sig igenom djungeln av immigrationslagar och regleringar.

Jag tycker vi ska lyfta dessa lycksökare i debatten inför höstens val. Dessa människor är beredda riva upp allt och flytta, ibland med risk för sina liv, över halva klotet till ett land/kultur/språk som de inte känner för att nå ett bättre liv för sig själva och sina familjer. I dagens debattklimat bespottas dessa alltför ofta medan de i själva verket är sanna hjältar som vägar ta det här steget. Deras familjer, i generationer efter dem, har dem att tacka för så mycket.

När folk säger till mig, som flyttat med familj från Sverige till USA, att jag är så modig så kan jag inte låta bli att tänka på dem som har och har haft en så mycket svårare resa. Bara det att “åka tillbaka hem” faktist är ett ok alternativ för oss gör att all annan jämförelse känns löjlig.

Vi lever i en globaliserad värld och det blir rent tekniskt allt lättare och säkrare (mer för vissa än för andra) att flytta på sig. Att vi då, explicit, ska göra det besvärligare för folk att ta sig hit med hjälp av krångliga regler och krav känns otroligt futtigt.

Som svensk medborgare finns inga krav (vad jag vet) för att få vara här i landet. Varför ska vi göra det så svårt för andra att vara här? Debatten handlar oftast om huruvida dessa människor är “bra” för Sverige medan vi helt ignorerar huruvida Sverige är bra för dessa människor. Lite grann som vi resonerar kring svenska medborgare fast tvärtom. Vi frågar nästan aldrig huruvida en enskild medborgare är bra för Sverige utan hur Sverige ska vara bra för dessa medborgare.

Ofta pratas det om skuggsamhällen om människor som befinner sig i Sverige men som inte “har rätt” till det.

I själva verket utgör skuggsamhället alla de som vill vara i Sverige men inte får det. Att de lyckats ta sig hit rent fysiskt är ju egentligen bara en detalj i sammanhanget, eller? Om inte, så bör vi ju börja bygga en mur omedelbart.

Exempelvis, varför har illegala invandrare i Sverige massvis med rättigheter (sjukvård, skola, etc.)? Är inte detta bara ett tydligt exempel på vår dubbelmoral?

Jag tycker vi ska vända debatten och politiken så att Sverige kan vara bra för så många som möjligt istället för att utvärdera ifall människor är bra för Sverige. Ofta får jag “fri invandring” slängt i ansiktet som en orealistisk utopi bland extremister som syftar till att ta död på diskussionen. Vi kanske aldrig kan nå denna utopi men som värdegrund (d.v.s., människors lika rätt att röra pa sig) borde den åtminstone kunna ta ut kompassriktningen i vår framtida immigrationspolitik.