Välfärdsstatens mörka baksida

Den "svenska modellen" hyllas ofta som ett föregångsexempel på en balanserad kompromiss mellan de marknadsekonomiska krafterna och ekonomisk utjämning. Idén är i grunden god men i en alltmer globaliserad värld har den en ytterst bekymmersam konsekvens. För att den ekonomiska standarden hos dem som är mottagare av fördelningen ska kunna bibehållas samt att skattetrycket hos dem som är nettobetalare inte ska skjuta i höjden måste balansen mellan dessa parter hållas någorlunda stabil. Det är nog ofta det politsika ledare menar när de använder det numera väldigt populära uttrycket "ordning och reda i ...".

Vi måste helt enkelt se till att mottagarna (både till volym och antal) inte blir för många. Problemet är att den ekonomiska standarden i Sverige är så pass hög att de flesta migranter (både flyktingar och lycksökare) som söker sig hit oftast hamnar på mottagarsidan av vårt fördelningssystem. Det blir helt enkelt obalans i systemet.

Ett annat exempel på en sådan rubbning i systemet är vår åldrande befolkning. Den sker gradvis men vi står för en enorm utmaning då allt fler och fler hamnar på mottagarsidan av systemet. Allt färre ska försörja allt fler.

Om vi jämför vår politiska ansats mellan dessa två utmaningar så skönjer vi en tydlig skillnad i förhållningssätt. När det kommer till åldringskrisen så råder det ju ingen oenighet i hur vi måste tackla det. Visst, vi kommer att behöva höja pensionsåldern men det skjuter ju egentligen bara fram problemet en aning. Vi kommer, var och en, helt enkelt att få betydligt mindre, både i pension och i den vård vi behöver som gamla. Det är det inga konstigheter med det, vi får helt enkelt acceptera det.

När det gäller migrationsproblemet så har vi en helt annan ansats. Istället för att acceptera att vi blir fler och fler som ska dela på kakan så anser vi att vissa inte ska få ta del av kakan överhuvudtaget. Men, kanske någon utbrister, människor som har bott här hela livet och betalat skatt har väl mer rätt till den svenska välfärden än andra? Jo, det kan man ju tycka, men varför låter vi längtidsarbetslösa, sjuk-/förtidspensionärer, m.m. som inte har betalat skatt i samma utsträckning som oss andra ta del av vår välfärd? Om det handlar om den hårda rättvisan så borde vi ju var och en kunna spara till vår egen pension/vård/välfärd och inte betala så mycket skatt, eller hur? Är inte hela poängen med välfärdsstaten att vi ska fördela de ekonomiska medlen till dem som faktiskt inte kan eller haft möjlighet att betala för sig själva?

Grundproblemet är att vi klamrar oss fast vid ett system som är trasigt genom att bygga en mur runt vårt land. Efter att vi begränsat volymen migranter torde nästa naturliga steg vara att minska volymen åldringar iom att de kommer orsaka vår nästa kris. Vi kanske kan rangordna gamlingar i vem som är mest svensk och bidragit mest till samhället och göra oss av med dem på den nedre halvan av listan?